Team Svensson Racing

Charlotte fick ett dåligt slut på sin säsong och här följer ett brev som hon skrivit ihop om säsongen!

 

Jag vill börja med att tacka för att ni stöttat och trott på mig denna säsong! Jag tänkte att jag ska skriva en sammanfattning om säsongen så ni får känna er delaktiga i mina tankar och fundering över hur vintern har varit.

 

I december fick jag hämta ut min Lynx RS 600 – 11 i Luleå och jag var som ett barn på julafton. Detta hade varit min dröm att få äga och köra en RS för man har ju sett att dem är riktigt grymma på banan. Jag hann inte mer än hem förän jag var på crossbanan i Algovik och tränade, det var en grym skillnad från det gamla chassiet och att det var en 600:a motor istället för en 550.. ja det kändes ordentligt! Jag trivdes som fisken i vattnet på maskinen och jag var riktigt taggad, jag hade lagt ner mycket tid på gymmet inför säsongen och kände att orken och styrkan fanns. Min första tävling var i Storuman den 26/12-10 och jag var riktigt laddad då vi anlände till Storuman. När jag gick ut på träningen kändes det att jag hade flyt och jag taggade upp inför mitt första heat! När mitt första heat börja så var jag bra med i starten och efter andra kurvan såg jag min chans att ta förbi den jag hade framför. Jag laddade och hamnade i en ”pott” grop och fick en hästspark från boogien. Det slog fast i vallen och jag åkte över vallen med huvudet först och efter kom skotern. Jag hade turen med mig och klarade mig med en hjärnskakning men det innebär 2 veckors vila. Under veckorna med vilan så var jag och Fredrik på garaget och gjorde iordning skotern och bytte ut de delar som gick sönder vid kraschen. Vi ställde även om dämparna i boogien eftersom jag fått bevisat.. dem var inte inställd efter mig.

 

Arctic cat cup kom i Januari och jag hade gjort bort min vila. Jag trodde att jag skulle klara mig från rädslan men den fanns där, jag kände hur jag fegade och jag var riktigt missnöjd med min körning. Men jag kvalade in till final där jag slutade sist.  Nu var det bara att nöta eftersom att SM kvalen närmade sig med stormsteg och jag ville verkligen ge tjejerna en match. Jag skulle helt enkelt inte låta min rädsla efter kraschen ta över utan detta skulle jag klara! Första SM kvalet var i Lima och banan var väldigt krävande. Det kändes att jag hade ork att ta mig runt och skotern kändes bra. Jag kvalade in till final och var bra med i starten på finalen då jag i ett woopers parti blir påhoppad så jag slår runt. Jag kör färdigt racet och slutade näst sist. När jag kommer in i depån ser vi att chassiet blivit knäckt bak. En lite suck drogs med det var ingenting att göra åt. That’s racing som sagt! Skotern lagades och SM kval 2 närmade sig, denna gång i Kiruna. Pappa och jag packade vår lilla buss och började resan mot Kiruna på fredag morgon. Det var en lång resa framför oss och jag är riktigt glad över att pappa ställer upp och kör mig tvärs över Sverige för att jag ska kunna hålla på med det jag älskar. Jag får nämligvis inte köra vår buss med släp själv. Kan tänka mig att det är jobbigt för pappa att köra alla de långa milen själv men jag är riktigt tacksam. Målet är inställt på att nu spara pengar och köpa en crossbuss som jag ska kunna bo i, ha skotern bak i bussen och sedan kunna köra själv så vi kan turas om!

 

Väl framme i Kiruna så gick jag och kollade banan, den såg riktigt rolig ut och jag längtade verkligen! Tävlingsdagen kom och träningen kändes bra! Vi damer körde inte vårt första heat förän klockan 12 så man hade gott om tid för att stå och kolla på när de andra klasserna körde för att se va dem valde för spår osv. Vår start kom och jag kom ut bland de 6 första ur starten. Jag gav järnet runt och kände inte längre av den rädslan som vart i Storuman. Nu ville jag verkligen visa att jag kunde minsann köra jag också! Jag kommer ifatt hon framför å såg min chans att komma förbi då jag hade ett snabbare spår ut ur kurvan. NU ska jag förbi! Jag laddar och kommer förbi då det smäller till i axeln och jag tappar alla kraft. Axeln hoppa ur led.. Funktionärerna kom och ville att jag skulle gå åt sidan. Åt sidan?! Där får man inga poäng sa jag och sa sedan åt honom att dra i armen. Det kom en smäll av smärta men jag kände att axeln va på plats. Jag drog igång skotern igen och körde vidare, men hade nu dåligt med kraft i vänster arm vilket medförde att jag var som en vante. Jag var riktigt arg och besviken. Jag fick med mig några ynka poäng från Kiruna men det fanns inte mycket att göra än att ladda om.

 

Helgen efter åkte jag och Lars till Lycksele för att köra en kvälls tävling. Banan hade riktigt bra med snö och det såg jätte roligt ut. Första heatet var jag med i starten men fegade sen ordentligen i första startkurvan vilket resulterade att de andra tjejerna for förbi. Det var så nära att jag skulle ha passerat tjejen framför men jag fick inget bra spår för omkörning och fick lov att sluta som sist men jag var iallafall bak i bakbågen på henne så jag sa till mig själv att nästa heat då ska jag va förbi! Heat 2 kom och jag var taggad, jag var återigen med i starten och kom ut bra. Slutade näst sist i detta heat. När jag skulle ut på mitt 3:e heat hade jag taggat upp ordentligt. Nu gällde de! Starten var klockren och jag kom ut som 3 person ur starten men i första kurvan krockar jag, Dessan och Anna-Carin ihop och jag känner hur det smäller till. Axeln hoppa ur led igen så jag rullar upp på platån och får hjälp att dra till axeln ännu en gång så jag skulle kunna köra färdigt. Kom till final men då var kraften i vänster arm borta. Jag var så arg och besviken. Jag åkte hem med ledsna minner för jag ville verkligen så mycket mer men kroppen höll inte för mig trots att jag alltid tejpar axeln med silvertejp innan jag ska ut på banan.

 

Sm kval 3 helgen kom och återigen tog jag och pappa bussen men med denna gång mot bruksvallarna.  Allt kändes bra, skotern var i ordning, jag kände mig bra, vädret var bra. Ja vad mer kan man begära? Träningen gick bra och jag hittade mitt spår direkt. Jag hade flyt runt banan och det kändes bra. Starten var lite klurig här för det var väldigt löst så man fick verkligen försöka trycka fast maskin ordentligen så man skulle ha något fäste. Tyvärr så ville inte min axel vara snäll mot mig nu heller utan det fortsatte att hoppa ur led flera gången och jag fick hela tiden trycka tillbaka den. Kom till finalen men som sagt. Axeln höll inte alls för mig.

Dagen efter så hade jag och Lars bestämt oss för att köra lite startträning nere på älven nedanför hans hus. Dragracing stod på mitt schema eftersom de inte påfrestar axeln lika mycket. Vi var 3 maskiner som drog mot varandra på vår uppkörda 60 meters bana. Jag på min Rs 600, Lars på sin 700:a och Tomas på sin 800:a. Pappa fick agera startman. Jag var klockrent med när det vart grönt och vann över dem båda. Jag måste faktiskt erkänna att det kändes riktigt roligt att ge lite killar tjejstryk! Haha!

Lars hämtade sin 800:a och jag visste att nu skulle de bli tufft. Vi drog några vänder och han låg kanske en skidlängd före mig. Jag tänkte inför den sista dragningen vi skulle göra att nu ställer jag mig lite längre ut så jag får bra fäste å ger allt jag bara kan. Bra fäste fick jag och jag kom iväg riktigt bra. Vi låg lika då jag får syn på att jag hade en uppspunnen ”snöhög” från en skoter framför mig. Jag hade skidorna i luften och jag insåg att jag inte skulle ha en suck att hinna väja så jag ställde mig upp, tryckte ner skidorna för att kunna klara ” skuttet ”. Det som var att när skuttet väl kom så sköt bakdelen upp i luften och kastade mig framåt över styret, jag krampade fast och var helt besluten om att inte släppa styret för detta hade jag ju varit med om förut på banan, helt plötsligt börjar skotern vobbla och jag kastas av. Jag flyger som en vante och det kände som att jag aldrig skulle stanna. Skotern våltade 3 gånger och det flög plast och delar överallt. När jag återfått andan så såg jag skotern och ville nästan börja grina. Vänster fram dämpare var trasig, styrstången var knäckt, plast var trasig överallt. Det visade sig sedan när Lars körde tillbaka för att kolla på knölen att det hade varit slask och det hade gjort att skotern lämnat efter sig en fåra som hade frusit så när jag hade gjort mitt ” skutt ” i ungefär 100 km/h på denna isknöl så skar skoterskidan ner i spåret och helt enkelt började vobbla av att den åkte fram och tillbaka i spåret. Jag kände en smärta i knät med resten av mig kändes okej, tur i oturen då jag lämnat hjärnan hemma och bara körde med hjälm, annars har jag ju alltid alla skydd på mig! Vi for med skotern på garaget och sedan var det bara att börja beställa delar för att laga. Jag var fast beslutsam om att få iordning skotern till dragracing tävlingen. Tyvärr va den tanken bara att ge upp för min del men det kommer en dragracing tävling till närmare påsk om jag har tur och då ska jag köra så jag kanske få ge lite tjejstryk!

På kvällen kände jag smärtan mer i knät efter att allt adrenalin lagt sig så Lars skjutsade mig till Lycksele och akuten där dem kunde konstatera att jag hade fått sprickor i knäskålen och trasiga ledband, vad dem kunde se just då så det återstår några undersökningar för att se om något mer inne i knät är trasigt för då kan det behövas en operation för att ställa allt tillrätta. Någon skotercross kunde jag glömma på flera veckor.  Det var inte alls så här jag ville att säsongen skulle sluta!

 

Snart åker jag ner till Uppsala för att operera axeln i mitten på April. Då den operationen är gjord hoppas jag på att jag ska kunna köra fullt ut och att kroppen ska hålla för mig. Det här ska helt enkelt inte heller stoppa mig från att göra det jag älskar fullt ut! Jag har fått två nya motton inom denna sport: Låt ingenting sätta stop för dina drömmar. Allt går bara man vill, det gäller bara att vara beredd att kämpa ordentligt för det! Och Det som inte dödar, de härdar – That’s racing!

Till sist vill jag bara säga:

 

Tack för att ni har stöttat och trott på mig denna säsong, utan er vore detta inte möjligt! Jag hoppas att vi ses nästa säsong igen!

Tack åter igen!

Mvh

Charlotte Svensson #661
Team Svensson Racing
Åsele SK